Med anledning av Nathan Shachars tämligen vinklade artikel i DN den 3 juni ansåg jag mig tvungen att försöka balansera den bild han förmedlar och visa andra sidan av myntet i Perus pågående valkampanj.
Nathan Shachars kunskaper om Latinamerika skall absolut inte förringas och under många år följde jag hans rapportering från regionen med stort intresse. I den artikel som publicerades på kultursidan i DN den 3 juni lyckades han förmedla en del av den oro som många peruaner och utomstående betraktare känner inför den andra valomgången i presidentvalet mellan Ollanta Humala och Keiko Fujimori.
Tråkigt nog så förmedlade han också en nästan exakt kopia av det perspektiv som de allra flesta medier i Peru har använt på ett ganska brutalt vis under de senaste två månaderna. En neutral inledning, ett par rader blandat beröm och kritik mot Keiko och resten av artikeln ett direkt ifrågasättande eller fördömande av Ollantas person eller politik. Shachar räddas naturligtvis av att hans artikel publiceras på debattsidorna. Detta gör det legitimt att ta ställning för en kandidat, något som annars bara bör ske på ledarsidan i en seriös tidning som söker spegla inrikes och utrikes nyhetsflöde på ett balanserat vis. I detta avseende avviker DN på ett mycket markant sätt från den oerhört vinklade nyhetsförmedling som drabbat Peru under de senaste månaderna och som understundom fått undertecknad att tvivla på innehållet i den grundlagsfästa yttrandefriheten.
Det som gör Shachars artikel lite mer känslig är istället att han levererar sin ensidiga kritik i ett fjärran land där få personer kan förväntas känna till Perus bana i ”historiens virvel”. Hade jag läst artikeln utan andra nämnvärda Perukunskaper verkar ju Keiko var en käck tjej. Hon är dotter till sin far (vilket knappast är ett brott) och med förhoppning om att han skall bli fri (vilket också verkar mycket sunt). Om hon dessutom som president försöker dra i lite trådar för att påskynda denna frigivning är det ju också egentligen bara mänskligt.
Efter ett 30 tal rader med – understundom – befogad kritik mot Ollanta, hans familj och hans politik skriver Shachar på tre rader att skräckscenariot – om Keiko blir president – är att hon släpper ut sin far. Aningen ovan använder sig Shachar också av skribenten Jaime Bayly för att indirekt dra löje över nobelpristagaren Vargas Llosa och försöka påvisa att denne håller dottern ansvarig för faderns handlingar. Jag vill titta lite närmare på vad största faran – enligt min mening – är med Keikos eventuella tillträde på presidentposten samt också helt kort granska hennes eventuella delansvar för de handlingar som begicks under faderns 10 år vid makten.
Keiko Fujimori tog 1994, blott 19 år, över posten som Republikens första dam, vid sidan av sin fader. Kort innan hade hennes mor brutit ihop fullständigt, först varnat om ett omfattande korruptionsnät i Alberto Fujimoris innersta krets och sedan tagit tillbaka alla anklagelser påtagligt tärd och med synliga fysiska skador. Fujimori som 1992 genomfört en egen regisserad statskupp, stängt kongressen med stridsvagnar och kidnappat kritiska journalister skilde sig från modern och bad dottern representera landet och regimen vid hans sida.
De följande 6 åren byggdes mycket vägar, vattenledningar och avlopp som Shachar korrekt beskriver. Detta dessutom under en oerhört komplicerat tid med en skoningslös gerillarörelse som kontrollerade delar av landet och en därtill pressad ekonomi. Denna svåra situation kan dock aldrig rättfärdiga de otaliga utomrättsliga avrättningar genomförda av paramilitära styrkor som Alberto Fujimori bevislingen beordrade och som han nu sitter i frihetsberövad för. Den kan inte heller försvara den mycket omfattande korruption som gör att Transparecy International placerar A. Fujimori på sjunde plats över världens mest korrupta ledare. Siffran som nämns är 600 miljoner USD. Det kan inte heller försvara de omfattande tvångssteriliseringar som genomfördes på fattiga kvinnor under större delen av 90 talet för att begränsa befolkningstillväxten. Det finns här inte plats att skriva mera utförligt om hur medier, företagare och kongressledamöter och domare köptes på ett systematiskt och effektivt vis under tiden 1993-2000 med pengar rövade från staten eller hur många i Keikos familj och nära krets som alltjämt är efterlysta för flera av brotten här nämnda.
Vad Keiko visste och inte visste av allt detta kan utomstående bara spekulera i. Att hon tog emot kontanta pengar (cirka 10,000 USD/månad i flera år) ur faderns hand för att finansiera exklusiva universitetsstudier för sig och sina syskon i USA har hon dock själv bekänt i utskottsförhör för 10 talet år sedan. Samme fader som tillträdde ämbetet praktiskt taget utan egna tillgångar. Att hon kände till andra saker kan kanske hållas för troligt men det saknas bevis, annat än att hon naturligtvis representerade Peru och regimen under de mörkaste åren i Perus nutidshistoria.
När det gäller det farligaste med Keiko som president tror jag inte att det är att fadern släpps ur sitt lyxfängelse, där han emellanåt tagit emot över hundra besökare om dagen. Det skulle förvisso vara ett stort nederlag för alla som har arbetat hårt och länge för rättvisa och mot straffrihet men i praktiken bara bevisa det som de flesta vet i Peru: lagen är absolut inte lika för alla. Jag tror inte heller att Keiko skulle stänga kongressen och skriva om konstitutionen för att försöka bibehålla makten som först sin far och sedermera Hugo Chavez i Venezuela gjorde. Jag tror istället att faran är den omfattande valutareserv som Shachar nämner och som riskerar att återigen skapa ett gigantiskt korruptionsnätverk för personlig vinning för Keiko och den ljusskygga krets som stödjer henne.
Vad än Ollanta tar sig för – framförallt gällande autoritära metoder men också gällande korruption – kommer han att mötas av ett massivt motstånd. Det är tydligt att såväl företagare, medier som stora delar av kongressen är skarpt kritiska till Ollanta och på så sätt skapas en mycket sund maktbalans. När det gäller Keiko finns inte denna balans. Hon har få mäktiga motståndare och möjligheterna till övergrepp eller mera omfattande korruption är då oändliga.
Det är detta som får mig att skriva under på vad många peruaner säger: När det gäller Ollanta har vi våra farhågor men när det gäller Fujimori har vi bevis. Det är också därför jag blir förvånad över Shachars ensidiga beskrivning av de olika problem som uppenbarligen båda kandidater dras med, och som – om de inte uppmärksammas - riskerar att skada Peru allvarligt under kommande år.
Lima 2011-06-03
Magnus Hallbåter
Tråkigt nog så förmedlade han också en nästan exakt kopia av det perspektiv som de allra flesta medier i Peru har använt på ett ganska brutalt vis under de senaste två månaderna. En neutral inledning, ett par rader blandat beröm och kritik mot Keiko och resten av artikeln ett direkt ifrågasättande eller fördömande av Ollantas person eller politik. Shachar räddas naturligtvis av att hans artikel publiceras på debattsidorna. Detta gör det legitimt att ta ställning för en kandidat, något som annars bara bör ske på ledarsidan i en seriös tidning som söker spegla inrikes och utrikes nyhetsflöde på ett balanserat vis. I detta avseende avviker DN på ett mycket markant sätt från den oerhört vinklade nyhetsförmedling som drabbat Peru under de senaste månaderna och som understundom fått undertecknad att tvivla på innehållet i den grundlagsfästa yttrandefriheten.
Det som gör Shachars artikel lite mer känslig är istället att han levererar sin ensidiga kritik i ett fjärran land där få personer kan förväntas känna till Perus bana i ”historiens virvel”. Hade jag läst artikeln utan andra nämnvärda Perukunskaper verkar ju Keiko var en käck tjej. Hon är dotter till sin far (vilket knappast är ett brott) och med förhoppning om att han skall bli fri (vilket också verkar mycket sunt). Om hon dessutom som president försöker dra i lite trådar för att påskynda denna frigivning är det ju också egentligen bara mänskligt.
Efter ett 30 tal rader med – understundom – befogad kritik mot Ollanta, hans familj och hans politik skriver Shachar på tre rader att skräckscenariot – om Keiko blir president – är att hon släpper ut sin far. Aningen ovan använder sig Shachar också av skribenten Jaime Bayly för att indirekt dra löje över nobelpristagaren Vargas Llosa och försöka påvisa att denne håller dottern ansvarig för faderns handlingar. Jag vill titta lite närmare på vad största faran – enligt min mening – är med Keikos eventuella tillträde på presidentposten samt också helt kort granska hennes eventuella delansvar för de handlingar som begicks under faderns 10 år vid makten.
Keiko Fujimori tog 1994, blott 19 år, över posten som Republikens första dam, vid sidan av sin fader. Kort innan hade hennes mor brutit ihop fullständigt, först varnat om ett omfattande korruptionsnät i Alberto Fujimoris innersta krets och sedan tagit tillbaka alla anklagelser påtagligt tärd och med synliga fysiska skador. Fujimori som 1992 genomfört en egen regisserad statskupp, stängt kongressen med stridsvagnar och kidnappat kritiska journalister skilde sig från modern och bad dottern representera landet och regimen vid hans sida.
De följande 6 åren byggdes mycket vägar, vattenledningar och avlopp som Shachar korrekt beskriver. Detta dessutom under en oerhört komplicerat tid med en skoningslös gerillarörelse som kontrollerade delar av landet och en därtill pressad ekonomi. Denna svåra situation kan dock aldrig rättfärdiga de otaliga utomrättsliga avrättningar genomförda av paramilitära styrkor som Alberto Fujimori bevislingen beordrade och som han nu sitter i frihetsberövad för. Den kan inte heller försvara den mycket omfattande korruption som gör att Transparecy International placerar A. Fujimori på sjunde plats över världens mest korrupta ledare. Siffran som nämns är 600 miljoner USD. Det kan inte heller försvara de omfattande tvångssteriliseringar som genomfördes på fattiga kvinnor under större delen av 90 talet för att begränsa befolkningstillväxten. Det finns här inte plats att skriva mera utförligt om hur medier, företagare och kongressledamöter och domare köptes på ett systematiskt och effektivt vis under tiden 1993-2000 med pengar rövade från staten eller hur många i Keikos familj och nära krets som alltjämt är efterlysta för flera av brotten här nämnda.
Vad Keiko visste och inte visste av allt detta kan utomstående bara spekulera i. Att hon tog emot kontanta pengar (cirka 10,000 USD/månad i flera år) ur faderns hand för att finansiera exklusiva universitetsstudier för sig och sina syskon i USA har hon dock själv bekänt i utskottsförhör för 10 talet år sedan. Samme fader som tillträdde ämbetet praktiskt taget utan egna tillgångar. Att hon kände till andra saker kan kanske hållas för troligt men det saknas bevis, annat än att hon naturligtvis representerade Peru och regimen under de mörkaste åren i Perus nutidshistoria.
När det gäller det farligaste med Keiko som president tror jag inte att det är att fadern släpps ur sitt lyxfängelse, där han emellanåt tagit emot över hundra besökare om dagen. Det skulle förvisso vara ett stort nederlag för alla som har arbetat hårt och länge för rättvisa och mot straffrihet men i praktiken bara bevisa det som de flesta vet i Peru: lagen är absolut inte lika för alla. Jag tror inte heller att Keiko skulle stänga kongressen och skriva om konstitutionen för att försöka bibehålla makten som först sin far och sedermera Hugo Chavez i Venezuela gjorde. Jag tror istället att faran är den omfattande valutareserv som Shachar nämner och som riskerar att återigen skapa ett gigantiskt korruptionsnätverk för personlig vinning för Keiko och den ljusskygga krets som stödjer henne.
Vad än Ollanta tar sig för – framförallt gällande autoritära metoder men också gällande korruption – kommer han att mötas av ett massivt motstånd. Det är tydligt att såväl företagare, medier som stora delar av kongressen är skarpt kritiska till Ollanta och på så sätt skapas en mycket sund maktbalans. När det gäller Keiko finns inte denna balans. Hon har få mäktiga motståndare och möjligheterna till övergrepp eller mera omfattande korruption är då oändliga.
Det är detta som får mig att skriva under på vad många peruaner säger: När det gäller Ollanta har vi våra farhågor men när det gäller Fujimori har vi bevis. Det är också därför jag blir förvånad över Shachars ensidiga beskrivning av de olika problem som uppenbarligen båda kandidater dras med, och som – om de inte uppmärksammas - riskerar att skada Peru allvarligt under kommande år.
Lima 2011-06-03
Magnus Hallbåter